Mink 2.0 Sports Camper

[Ljusne-Håkan]

Underhållning vid målet?

Ja, lite musik passar nästan överallt.
Jag har aldrig hållit på med orientering mer än några ggr i grundskolan. Lite synd då jag är jävligt vass medsjökort och kompass. Men i yngre dar var löpträning m ointressant, och jag fick ganska rejäl fysisk träning av att spela i band och väldig lungvolym av att sjunga i ofta sjutimmars konserter, plud sllt bärande av svintung utrustning, mint lika tungt som att jobba som tex murare.
Idag skulle jag nog tycka det var skitkul att orientera om det är tillåtet att lunka o tom gå en inte allt för lång bana. Nån tävlingsinstinkt at komma först eller ens att få en bra tid har jag inte alls, det är nog inget  krav heller kan jag tänka. 
Det enda idrottsevenemang jag varit med på, och genomfört är att  jag helt otränad sprang Strömmingsmaran 1985. Det var då efter HögaKustenmaran den jobbigaste maran i Sverige. Kvällen före hade jag spelat hela natten på en mc-träff i Furuvik, kört ett stort berg med högtalare till Hudik på morronen, en enorm baslåda, den största jag nånsin sett, man fick vara fyra pers för att rubba den, den fick jag på ena fotknölen så jag blev halt. När jag väl kom hem hann jag sova tre timmar innan det var dags för start, det var första året Strömmingsmaran gick och enormt ståhej. Bandyspelaren Dallas Sedvall hade på krogen innan fått veta att både han och jag skulle vara med och gjorde narr av mig inför sin polare: "Att springa maraton är inget för rockmusiker, det klarar bara riktiga idrottsmän, såna som jag av", sa han. Vi sprang dom 4,2 milen i 35 graders värme, över hälften av flera hundra erfarna löpare bröt loppet pga värmen. Jag sprang lite, gick hälften, men tog mig runt och i mål på  fem timmar. Dallas kom långt efter. Banan gick i en åtta genom stan, och jäklar vilket VRÅL det blev när jag spurtade genom gågatan med armarna uppsträckta i segergester efter två mil. I Söderhamnskuriren skrevs det flera sidor om min bragd, jag hade inte ens löparskor. Vem som vann det hela glömdes nästan bort. Sen kunde jag inte gå på tre dagar. Lite senare när jag äntligen kunde gå ner på stan kom en snubbe fram med kamera o pekade på skorna, typ tunga fula streetskor från Jula; "Var det dom där du sprang i?" Och det var det  ju.